Om mig

Tjejen, tösen, kvinnan som studerar Women´s studies på Virginia Tech, USA. Är nyfiken och liten, lycklig och inspirerad. Vill vara just där jag är och vill göra just det jag ska. Inte mer inte mindre

måndag 22 augusti 2011

Men, men, men...

Professorerna pressar. Pressar, manglar och trycker på oss genast från dag 1. De berättar grundligt hur krävande just deras kurs är, hur mycket jobb som behövs för att ens komma igenom, hur duktiga vi behöver vara på att uttrycka oss vetenskapligt både muntligt och skriftlig samt hur snabbt de sparkar oss från kursen för minsta snedsteg. Självständigt arbete. Kritisk tänkande. Välutvecklade diskussionsinlägg. Essäer. Massor med essäer.

Men, men, men tänk om jag inte klara av pressen.

Men, men tänk om jag underkänns.

Men tänk om jag blir utsparkad. Hem till Finland. Ingen vits att hon är här längre. Hon klarar ju inget.

Mitt i allt är jag väldigt väldigt liten, o väldigt väldigt ensam.

Vem ska trösta Cicci?

Det är just då. Just nu. Som jag lutar mig tillbaka. Andas. Sväljer klumpen i halsen. För jag vet att Pappa är större. Jag vet att min Pappa är störst.



Mitt i allt är det skönt att vara liten. Skönt att vara svag. För Pappa sa att vad som än händer. Vad jag än gör. Vad jag än lyckas med. Vad jag än misslyckas med. Så kommer jag alltid vara hans. Alltid.

Pappa tröstar Ceciliaknyttet! 

5 kommentarer:

  1. Han tar hand om dig genom allt, oavsett hur det går så är han med dig. Ta en dag i taget och försök att ta en uppgift åt gången, tänk inte på allt som ska bli gjort under hela kursen utan ta en sak i taget. Stor kram till dig härifrån.

    SvaraRadera
  2. På tal om kulturskillnader: du kommer från en plikttrogen hårt arbetande kultur. Det gör inte alla dina medstudenter, så därför skjuter lärarna skarpt nu för att inte, i bästa amerikansk stil, senare bli stämda av nåns arga farsa för att nåns lata barn blevunderkänt.
    Jag var en gång med på en amerikansk konferens som volontär och kände mig inför konferensen lika som du nu inför studierna - tänk om jag inte klarar d. En bekant sa då att jag inteintf skulle oroa mej - av lite samma orsaker som jag nu säger åt dej. Det gick bra!
    Och Cicci - ställ inte ribban för högt - om du märker att du inte hinner med hela ditt program kan du säkert lämna bort nåt. Värre än så är det inte. För du är flitig o duktig redan, d vet jag.

    Kraaaaam!

    Johanna

    SvaraRadera
  3. Tack, ni e liksom fantastiska :)

    SvaraRadera
  4. Instämmer med föregående kommentar!
    Dessutom cicci så läng du gör de du kan så kan du allti va nöjd över din prestation
    oavsett slutresultatet. Dessutom tror ja stenhårt att du fixar det och klarar det hur bra
    som hellst när du bestämmer dej för att göra det. Ja tror på dej! :)
    En megakraam härifrån med en styrkepåtår!!
    P.s. Ja e så Avis på den kaffekultur du ha stött ihop me där!! Såläng mam får kaffe så
    går vasomhellst!
    Kram i repris!

    pps. Ursäkta att det to så länge att svara (surprise att man e lite sen) Men sku svara tidigare å då stärva den dator ja använd, men fick sparat texten, så nu sen ;)

    Sköt om dej dit!

    SvaraRadera