Varför var det ingen som varnade mig?
Varför sa ingen något?
Bara ett enkelt "Kära Cecilia, jag vill att du ska veta att 'Women´s Studies' inte är ett ämne som du studerar utan en livsstil"
Planet på Vanda flygplats den 13 augusti var en välkamouflerad berg-och-dalbana.
Plötsligt inser jag att vi är på första toppen, den lägsta, men ändå tillräckligt hög för magpirrningar.
"Får jag hoppa av här?"
Vinden rufsar o river i mitt hår.
Våldtäkt, rasism, fattigdom, förtryck, omskärelse, makt och anorexia blåser mig rakt i ansiktet.
Jag blundar, känner en tår. En tår för varje berättelse jag hört.
En till tår, för varje berättelse jag kommer få höra.
Min högra hand sträcker sig förtvivlat uppåt mot nödbromsen.
Medan min högra fot vill gasa.
Men det finns ingen broms.
Det finns ingen gas.
Så jag sitter här, sekunden före min vagn faller vilt men kontrollerat över stupet.
Just nu. Just här. Har jag en uppgift.
Mitt stora uppdrag.
Mission: Open your eyes.
Oj.
Vyer, vackra, för mig oupptäckta, vyer.
Professorerna vinkar, ler o hejar på mig.
"Oh, Cecilia you´re such a passionate feminist!"
"But I don't want to be a feminiiiiiiiiiiiiiiiiiii"